snabbavesslan

När jag var liten trodde jag på allvar att om man blev bestulen på något var det bara att gå till polisen så fick man det tillbaka. Jag trodde på allvar att det var så samhället fungerade- stal någon min tia fick jag en tia tillbaka av polisen. Naivt va? Känslan av besvikelse, av frustration och bedrövelse när det gick upp för mig att så inte var fallet minns jag fortfarande. Sorg, skulle jag nog kunna kalla det.

Fram till alldeles nyligen gick jag fortfarande runt och trodde att världen fungerade på ett visst sätt- att det fanns "bra" och "dåliga" länder, där Sverige var ett av de "bra". (Typ good guys- bad guys, vita eller svarta hattar) Enkelt och bra, det är ju så himla praktiskt att dela upp det så, och samtidigt alldeles alldeles åt helsike fel.

För att uttrycka det enkelt: Hela tiden, varje sekund, händer det saker i världen, här där jag är och där där du är. Ibland händer lite värre saker och då händer det också att media är där och rapporterar om saken, ibland händer också fruktansvärda saker utan att människor runtomkring har en aning om det.

Många av oss Svenskar är liksom uppfostrade att tro att vi lever i "världens bästa land", att vi är en förebild för andra. Likadant tror en väldig massa andra människor i en väldig massa andra länder. Alla vet att de har rätt och alla har fel.

Sorry, men det finns inget "bästa land", det finns bara en väldig massa människor på denna jord som alla har sina egna problem, sina egna lidanden och sin egen verklighet.

Såna saker tänker jag på ibland....

Har för övrigt pluggat en massa idag och fick just höra av min svärmor att jag ser trött ut, men jag tror det kan bero på att jag inte har sminkat mig. Värre saker har hänt.

Vi är alltså tillbaka i Skottland, på besök. Eftersom huset finns kvar ett tag till passar vi på att bo här nu, tar en paus från snö och kyla och får lite omväxling. Det var tanken med resan. När vi kom fram i torsdags  kändes allt så extremt surrealistiskt, så välbekant men också så overkligt. Bara fyra månader har gått sen vi packade bilen och och körde till Sverige, men den här vintern har känts otroligt lång. Mer som fyra år. Att komma tillbaka och se att allt finns kvar och att tulpanerna som vi planterade förra våren är på väg upp igen var en mycket märklig upplevelse. Som en tidsresa. Som att komma hem.

Jag skrev ett ärligt mail idag, förklarade ett beteende som kunnat ses som irrationellt med vad som var den egentliga orsaken, istället för att komma på något som kanske låtit bättre men varit rent ljug. Jag hoppas verkligen att min ärlighet kommer att belönas och att viss förståelse för mitt val kommer uppstå hos mailets mottagare. Hoppas verkligen det, annars tvingas jag nog att börja ljuga i fortsättningen för att rädda mitt eget skinn, och då är ju allt käpprätt åt skogen med samhället.

Igår gick vi en promenad till en gård i närheten med 4H-verksamhet. De har ett litet cafe där man serverar sig själv och lägger pengar i en plåtburk. De har djur som man får klappa. Jag älskar att gå dit, djuren och dofterna från hö och skit gör mig lugn och trygg. Påminner väl om barndomen.

Idag skulle jag göra ett enkelt bankärende, gick till den som börjar på H och slutar på anken. Kassörskan var otroligt dryg, sådär så man nästan börjar skratta för det är så absurt. Hon fnös åt mina frågor, hon himlade med ögonen flera gånger och när hon pratade med mig såg hon inte på mig utan liksom ovanför mitt huvud. Underligt beteende, speciellt som jag faktiskt betalade för tjänsten. Det roliga var dock att jag inte lät mig provoceras, utan bara såg på henne och sa "jasså säger du det". Då plötsligt ändrade hon ton och såg mig i ögonen. Blev istället löjligt artig, sa hejdå och tack när jag gick. Märkligt.

Räknade efter idag och insåg att jag nu har 180 högskolepoäng klara totalt, och bara 60 kvar att ta tills jag är klar nästa vinter. Hur hann jag med det? Det känns ju som att jag har jobbat heltid under större delen av mitt vuxna (?) liv, men ändå har jag lyckats ta dessa poäng. Konstigt hur man upplever tid. Kanske ett tecken på att tiden gått, trots känslan av stillestånd emellanåt...

Nu är allt fokus på vårens profilkurs och det projekt jag ska dra igång, vilken dag som helst nu. Måste ju bara komma på vad jag vill skriva om. Lättare sagt än gjort, ideer finns men hur man ska kunna formulera ett vetenskapligt problem utifrån dessa är ju en helt annan sak. Får bolla med någon, brukar hjälpa att tänka högt.

Och igår när jag skulle dra på mig de nytvättade träningsbyxorna satt en strumpa kvar på ena byxbenet...  

Sitter i föreläsning, paus just nu, intro till ny delkurs. Nu gäller det att snabbt komma på ett område jag vill fördjupa mig i under resten av våren. Jag kan inte välja, shit, måste bestämma mig!

Jag skulle kunna kommentera utvecklingen i Libyen, eller 25-års dagen av Palmemordet. Men istället sitter jag och funderar på det här med Oscarsgalan... Varför är det alltid så viktigt att se vad folk haft på sig? Jag satt nyss och såg ett bildspel från "röda mattan" på aftonbladet.se, men jag blir bara uttråkad. Är det jag som har missat något, eller är det inte bara så vansinnigt jäkla tråkigt med alla dessa klänningar? Priserna kommer ju i skymundan, det är kläderna som står i centrum. Iallafall i media. Jaja, vad vet jag, det kanske piggar upp i den grå vardagen.

Vilket osökt för tanken till en dokumentär jag såg på Discovery nyligen där man diskuterade hur människans livslängd kommer att kunna ökas avsevärt i framtiden. Kroppens åldrande kan bromsas genom olika metoder, hormoner, reservdelar etc.. Men vill man verkligen leva i tusen år? Orkar man det? Är inte vetskapen om den oundvikliga döden också det som gör att vi faktiskt tar vara på livet? Dessa frågor kan göra mig galen, men jag tror inte jag själv skulle välja att ta ett piller som fick mig att leva i hundra år extra.

Idag ska jag plantera om en julgrupp jag köpte till nedatt pris på ICA i mellandagarna. Enen ser lite torr ut, men kan nog fortfarande räddas. En slingerväxt, liknande murgröna, ser fortfarande pigg ut och kan nog med fördel sättas i egen kruka. Själva blomman är dock förtorkad och brun och får därmed åka till växthimlen. Det är härligt att vara lite ledig och ha tid att förbarma sig över sina växter. Igår möblerade jag om lite och nu ser lägenheten större ut. När jag vaknade i morse blev jag barnsligt glad när jag såg förvandlingen, jag hade lyckats glömma bort hela saken över natten. Drömde förresten att jag försov mig till klockan 13.15 och hade ångest för det, mardrömmar kan ta sig olika uttryck. Natten innan hade jag ett gammalt lik i en låda under sängen, kanske mer av en klassiker i mardrömsgenren.